Artist: Ulrika Bodén
Album: Vålje å Vrake
"En dimhöljd Ångermanälven, pudersnö på marken, gråväder, sensträngar och skoterkängor. Inramningen är klar. Men musiken vill nåt annat. Med dessa musiker och den sångerskan är Vålje å vrake en alldeles hjärtinnerlig platta. Skönt att för en stund slippa höra kulningar och lalingar och i stället släppa fram en kristallklar, oprocesserad röst i naturfärger"
Mikael Strömberg, Aftonbladet
"Ulrika Bodéns röst passar som handen i handsken. Det är egentligen ingen stor röst till omfånget, men den har en särdeles renhet, och är okonstlad i uttrycket. Ulrika Bodén visar att man inte behöver vara utrustad med vokal råstyrka för att vara en färgstark sångerska.
...
Arrangemangen är strama och aldrig överarbetade. Det är en av de mest sympatiska svenska folkmusikskivor som jag hört på länge."
Ulf Gustafsson, Upsala Nya Tidning
"På Välje och vrake tolkar hon - med hjälp av bland andra Anders Norudde från Hedningarna på säckpipa - folkvisor från Ångermanland. Frågan är om hon inte sjunger bättre än någonsin tidigare."
Lars Alkner, Värnamo Nyheter
"Vålje å Vrake är märkvärdigt rak och blåtonad musik som Ulrika Bodén fångat in med egna öron från sitt Ångermanland. Hon sjunger naturligt, rakt som spontan och okonstlad glädje.
Titellåten är kort, a capella, glasklar och visar en ungt mogen sångerska med känsla för kloka ord och som litar på en enkel röst."
Lasse Åbom, Östgötacorrespondenten
"Både sången och musiken står kvar i Ångermanlands mylla och historia: i den tid som texterna och musiken speglar, den tid då folksången/musiken planterades, grodde och växte som ett dagligt livsuttryck. Folkmusiken blir ingen musikalisk klassresenär utan med sång och musik hedras det slitna men slitsamma folk som skapade Sveriges folkmusiktradition."
Bengt Eriksson, HiFi & Musik
"Jag har alltid varit mycket förtjust i det genomskinliga i Ulrika Bodéns röst. Nu har hon även utvecklat kraften, märkligt nog utan att det spröda och klara gått förlorat. Ibland, som i den åldriga bibelvisan om Josef från Arimatea, påminner hon om en gammal proggfavorit från -70-talet ? Turid, som hade samma kvalitet (fast vid återupplivning av gamla skivor inser jag att Ulrika är klart bättre)
Trots att det i grunden är en sångskiva släpps även musikanterna fram med egna instrumentala versioner på ångermanlandslåtar. Inte minst visar Jens Engelbrecht vilken duktig gitarrist han är i en gitarrpolska efter Karin Sikström."
Ulf Torstensson, Norra Västerbotten Länk>>
"Det finns en del saker som berör en direkt, går rakt in i hjärtat liksom. En av dessa är Ulrika Bodéns sköna stämma.
Redan från första låten - Giftasvisan - är jag fast. På skivan Vålje och Vrake blommar Ulrika ut på ett sätt som hon inte gjort tidigare i de grupper hon är med i. Det låter så självklart, så rent. Som rinnande smältvatten om våren. På något sätt har Ulrika Bodéns röst mognat. Hon rör sig obehindrat mellan olika nyanser och känslolägen,från det djupa och
kraftfulla till det kärleksfullt smäktande."
Micke Forsberg, Folkdansaren Länk>>
"Ulrika Bodén är en av landets mer begåvade folksångerskor. På den här cd:n har hon tagit ett långt steg i sin utveckling, som började med gruppen Sälta (1997), tog vägen över Rosenbergs sjua (1998) och Ranarim (1999).
Nu vågar hon ta ut svängarna ordentligt med sin röst, från de mjuka och innerliga visorna till det mer dramatiska och uttrycksfulla i de gamla balladerna. Och hennes röst räcker till, den är kraftfull och djup."
Stephan Elgh, Smålandsposten Länk>>
"Svensk folksång. Som titeln säger: en gång till och minst lika bra. Ulrika
Bodén har plockat fler folkvisor och andra sånger från hemtrakterna i
Ångermanland. Ulrika förflyttar sig fram och tillbaks genom tiden, in och ur
olika traditioner. Hon sörjer och skrattar, blir en åldrande traditionsbärerska
och en barbent flicka på ängen. Dansvisor sjungs på ett sätt, en koral på ett
annat, ett skillingtryck på ännu ett. A cappella och till det än grova, än
glada, än vemodiga kompet av moraharpa, sälfgflöjt, fiol, tramporgel, dragspel,
bascister, resonansgitarr...
"
Bengt Eriksson, Göteborgs-Posten